Malmö idag

75-kronorsbitar-. Skojar inte.

 Det är festival i Malmö igen om än en liten en. Den här är bara på Gustav Adolfs torg mitt i smeten, men den italienska matosen låg koncentrerat tät. Italiensk matfestival. Jag har numera förmånen att jobba mitt i stan. Verkligen mitt i: när vi går utanför dörren så är det höger eller vänster utan transportsträcka till härliga citypulsen. Jag gillar det.

En kollega och jag gick ut i lunchvimlet, fick gratismjukglass att göra klar hemma (i platt paket, hm, känns igen) och oliver med fetaost. Det stod också en ung blond kille och sjöng italienska sånger. Och så är det runt tjugo grader än. Det känns som sommar och jag påminde mig om hur ärligt det var i riktiga Italien på semestern i juli.

65-kronrosbitar. Skojar inte nu heller.

Dear Malmö.

Jag gjorde mina ärenden. En klocka till sonen som nu går i fyran. Två armband till lillasyster på rea, enbart köpta i rättvisans och husfridens tecken. Och en gnutta känsla av att det är kul att handla och för att jag vet att hon också gillar det. Sen låg det ett presentkort och höll på att bränna sönder väskan. Det blev minsann en kavaj från Lindex – helt i min stil en icke-kavaj som ändå ser prydlig ut, en myskavaj. (Den passar minsann till kjolen jag köpte igår med 20%-vänskapskuponger på MQ). Sluthandlat för den här veckan!!! (Okej, hör du det, Caroline?).

Det här biet höll mig sällskap under den lilla pausen.

Fogarolli stod på torget och sålde latte till mig. Jag satt mig en stund i solen och tänkte ta en andas-ta-det-lugnt-tänk-inte-på-något-stund. Killen som sjöng, började sjunga låten jag väntade mig att han skulle sjunga: ”Time to say goodbye”. Jag  kan inte höra den utan att gråta och då är det inte fuktiga ögon, utan tårarna rinner. Den spelades på min mormors begravning. Tiden står verkligen stilla och minnet av kyrkan är så starkt att det känns som om vi är i kyrkan igen. Sista gången vi alla var samlade i släkten. Den lilla ljusa kyrkan. Min höggravida syster. Det vita välvda taket som var så vitt. Mormor. Sju år sen.

Jag satt kvar och lyssnade, med solglasögon redan på, rotade efter snytpapper i väskan och njuter på något sätt av att höra sången. Det är som om jag är mormor närmare då. Jag såg en dam som var väldigt lik henne några minuter innan. Vi stod båda och köpte nougatkakor. När jag ser nån som är lik henne låtsar jag att det är hon. Det fungerar en pyttedel av en sekund. Och det känns bra. Det var säkert hennes hälsning från ovan till mig: att damen stod där. Hjärta.