Stjärnklart

Just det. Det är så det kändes när man var ute i svängen. Det gammelmodiga uttrycket skrev jag med vilje för att betona hur gammal och sliten jag känner mig idag. Trött, slapp men på gott humör. För igår bjöds det på Galakväll med Stjärnklart på konserthuset i Malmö. Från andra raden, nästan mitten kunde jag med kolleger våra respektive avnjuta skönsjungande artister som Lisa Nilsson, Sofia Kjällgren, Måns Zelmerlöv och i en klass för sig: Marie Fredriksson.

Jag hör inte till dem som ser på TV så ofta, så Idol har jag inte följt. Det var väl därför som jag förväxlade Måns med Darin innan showen. Det gör jag inte längre! Måns var ju en riktig liten gobit :) En karismatisk kille som på bästa Robbie Williams-manér njöt av att stå på scen och bjöd på sig själv med ett strålande leeden hela tiden. Passion för sitt yrke.

Marie kom in och satt på en pall och sjöng "Ännu doftar kärlek". Knappt ett öga var torrt. Idag kunde jag knappt hålla tårarna tillbaka när jag skulle återberätta det för mina föräldrar. Det var en stark upplevelse att se den nu bräckliga Marie på scen. Ni vet, man känner hur tårarna börjar bränna och hur känslan tar över, huvudet och bröstet känns som om det vora av glas eller eld och känslan rinner trögt från toppen av huvudet nedåt. Man vill inte gråta och kämpar emot, så att man nästan får huvudvärk. Sen ska man "bara klia sig lite under ögat". Och så bemästrade man känslostormen och man kan fortsätta njuta av musiken och upplevelsen med en ödmjuk känsla i magen.

Jag satt så nära - min bedömning: tre långa metrar - att jag kunde se att Marie hade ett litet halsband av glänsande stenar i form av ett kors. Jag kan tänka mig att just låten "Tro" har fått en ny betydelse för henne. Hon sjöng med en intensiv inlevelse och vetskapen om sjukdomen hon haft blev väldigt närvarande. Smärtsamt. Men det sammanfattar för mig det hela: Passion och smärta. Ungefär samma sak eller ytterligheter som möts i det krökta rummet.

Efteråt fortsatte festen långt in på natten och till slut var sista småtimmen slagen och vi red slagna hem i gryningen. Nä, just det, solen går ju knappt upp så här års. Vi tog en tarre hem vid halv två. Det kommer säkert att sätta sina spår hela veckan, så nu säger jag godnatt.

Två usla bilder med en blyg mobilkamera.