Att bli upppsagd

En av fördelarna med att jobba i stan är att man kan gå på stan på lunchen.
En av nackdelarna med att jobba i stan är att man kan gå på stan på lunchen.

För snart exakt ett år sen blev jag med en tredjedel av mina kolleger uppsagda. Jag var sugen på att byta jobb, så cv:t var färdigt och det var den sparken i baken jag väntat på. Men så fel det ändå blev när jag inte fick göra valet själv. Jag hade ju flera av mina när vänner där: vi var ju ett tjejgäng i samma ålder och med barn i samma ålder. Dem träffade jag oftare än mina andra vänner. Men så var det bara slut. Det tog bara två veckor innan jag packat bort det sista och gick hem med min stora krukväxt på armen. Men under vårt avdelningsmöte så sa jag ”det kommer att lösa sig och det kommer förmodligen bli om inte lika bra, så ännu bättre”.

Jag var nog ändå ingen vanlig arbetslös. Försökte njuta av att vara ledig och fri, trots den framtida ovissheten om hur vi skulle betala huslån, mat och allt. En av mina uppsagda kolleger tipsade mig innan jul om ett jobb, där de sökte många att anställa.

”Tänk om vi hamnar på samma jobb igen.” Chansen fanns, men den kändes så ofantligt liten. Men den fanns. Och i april började hon! I maj jag!

Och så många nya fina kolleger vi fått och för min del passar detta jobbet mig mycket bättre: kreativare i en miljö med fler som jag. Och trevliga dessutom! Så visst blev det bättre. Men ändå saknar jag mina tjejkompisar på gamla jobbet, de som känner mig och vet vem jag är och vad jag står för och vad de kan förvänta sig av mig.

Man lär sig om sig själv genom andra.