Barn är mjuka - mammor är stela

Det var tjugoåtta år sen sist. Om jag åkt med skolan så har jag glömt bort det, men skridskoskolan var tjugoåtta år sen. Och första och andra gången för barnen. Det gick rätt bra, efter ett par minuter kom skären tillbaka, trots att jag hade klumpiga hockeyrör för första gången och inte smidiga konståkningsskridskor.

Ni vet, när man åker skidor ska man inte åka sista åker sägs det. Detsamma gäller nog skridskor. Vi tog ett extra varv. Och jag stod i princip stilla, och jag vet faktiskt inte hur det hände, men plötsligt låg jag på mage på isen, hade nästan tappat andan. Kunde inte röra mig på säkert tio sekunder. Jisses, vad jag kände det. Överallt. Tre snälla tjejer frågade om (tant) behövde hjälp. Min son blev nog rätt rädd. Jag med. Jag känner mig inte så stel och osmidig, som kroppen gjorde i fallet.

Det blev ryggont och en konstig känsla i huvudet eller snarare utanpå men innanför håret. Hjärnskakning light. Men barnen hade kul och det gick så snabbt för dem från att inte ha åkt till att ta sig fram rätt snabbt. Åh, vad de är fina. :)


Notera hjälmen i översta bilden. Den kändes stor.
Notera även mina benvärmare.