Vinst

"Mamma, kommer du vinna?" frågade min son mig inför Broloppet, men när han såg mitt fyrasiffriga startnummer skrattade han och sa att det gör jag nog inte. Men jag vann, över mig själv. Jag var så glad när jag kom i mål att tårarna var nära och ville ringa mamma och säga att jag klarade det. 2:10:18 - om nu tiden stämmer men den har redan justerats en gång på resultatsidan. Ett tag hade jag bättre 10-km-tid än vinnaren! "Caroline - sportfånen", har aldrig varit mitt namn, har testat många sporter som barn, men ingen har varit rolig.

Det var skön stämning i väntan på att loppet skulle börja och solen visade sig precis under loppet. Den kraftiga medvinden hjälpte till rejält. De första kilometrarna var i tunneln - eller tunnelen som det ju heter. Folk klappade och tjoade emellanåt som en slags ljudvåg som svepte genom tunneln. Vid den första vågen blev jag nästan rädd, trodde det kom en bil i full fart som kom dundrande bland alla löparna.

Jag delade upp loppet i fem delar: tunneln, Pepparholm, uppför bron, nerför bron och i Malmö. Det var rätt bra att ha uppsatta delmål och jag måste säga att det kändes som ett snabbt lopp, klart att man var trött och knäna kändes, men det var ändå kul och aldrig en nära-döden-upplvelse.

Tack för heja-mail-och-sms! Och ett tack till alla som hejade på slutet i Malmö, det hjälpte verkligen! Och ett annat tack till vår VD som bor i närheten av mål som bjöd på dryck, dryck, mackor och inhyrd idrottsmassör - det var inte ens skönt att bli masserad men säkert bra.

Då sitter man här med värkande ben. Jag går som en dålig animering, ni vet, en sådan realistisk digital animering (inte teckand för hand) som ändå inte rör sig helt rätt.

I tunneln lovade jag mig själv att aldrig mer springa en halvmara och kanske til och med sluta springa men kunde inte hålla mitt löfte: nästa mål är halvmaran Skanör-Falsterbo-loppet i september som jag anmälde mig till igår. Inte likt mig.