Villa, vovve...

Igår hände det igen. Jag trodde att ALLA våra 25000 bilder var borta och att ingen av back-up:erna fungerade. Medan min ingifte tekniker satt och svettades fick jag gå och lägga mig på sängen. Då blev de så där som en film igen: alla bildena spelades upp på näthinnan och åkte sedan vidare till minnenas papperskorg. Stackars barnen; de får aldrig se hur de såg ut när de var små, eller mindre. Bilderna gick att locka fram ur hårddiskens förträngda minne.

Men sen å andra sidan, så har jag ju inte 25000 bilder från min barndom... Tänk en bokhylla med 250 fotoalbum + min mans bilder + barnens. Nä, tur ändå att de är i datorn nuförtiden!

Inatt vaknade jag och låg vaken en timme, fast jag visste att faran var över, och våndades över vad som kunde ha hänt. Inte så likt mig, men på natten blir farligheter större. När jag väl somnade, drömde jag att hela familjen gick upp pigga som aldrig förr klockan fem och åt en lång, lugn frukost innan jobb å dagis. Drömde ja. Men en sanning ovan (med en liten modifikation, vår hund är en katt): Villa, vovve och bilringar: de kommer smygande precis som små räntehöjnigar.