Fem år

På fem år sedan på dagen idag visst jag inte hur mitt liv nästa morgon skulle förändras för alltid. Att det skulle förändras hade jag vetat i nio månader. Och inte bara mitt, utan även min mans: tillsammans med ett nytt litet liv som kom till vår lilla familj då. Imorgon fyller vår son fem. Många undrar var dessa fem åren tagit vägen, men jag tycker det känns som om han alltid har varit hos oss. Jag kommer knappt ihåg hur det var innan. Igår när vi vakande upp i ett tomt hus: barnen sov över hos mormor och morfar, tänkte jag först "Vad skönt" men i samma sekund kände jag "Vad tomt" och trist. Vad ska vi göra hela dagen?! En yngre kollega undrade en gång hur det var att ha barn och om man alltid var trött. Jo, trött är man rätt ofta, men det är det lilla. När man väl skaffat barn undrar man varför man inte skaffade dem tidigare. Men då hade det ju inte varit just dem...

I helgen stod det "kalas" på inbjudan vi skickat ut. Tretton barn. Jag trodde det skulle bli väldigt stojigt och stimmigt, men de var så lugna och lekte snällt och fint att jag fortfarande är lite förundrad!

Jag sa kvällen innan till min man att tänka ut lekar. Den enda leken han kunde komma på var "Arga leken". Alla var lite blyga när de kom, så vi tänkte vi börjar med den leken. Vet ni vem som skrattade först? Jo, pappa, sen jag. Barnen vann överlägset! Men efter tredje omgången brast alla ut i jublande skratt, kalaset var i gång och blygheten som bortblåst!


Bild från Alberts andra sommar. Puss på dej min lille påg!