En bokhäck mot en dajmstrut

Ibland ska man ha tur i oturen. För ett par helgen sedan fikade vi hemma hos några vänner. Jag slog i knäet i ett bordsben, fjuttigt, men jag hade ont i flera dagar och mina joggingrundor fick lida för det. Däremot nämnde våra vänner att deras grannar skulle plantera ny häck och slänga den gamla.
"- Slänga?", sa vi. Kan vi kanske få lov att köpa den?

Svaret kom efter ett par dagar: ni kan få den mot en dajmstrut.

Sagt och gjort, igår grävdes plantorna upp och bokhäcken emigrerade till ny by och vi blev sex dajmstrutar fattigare. Vi trodde det rörde sig om tjugo små plantor, så min man sa att han klarade det själv. Kvart över nio ringde han på väg hem med den lilla skogen på släp och sa att han nog ändå behövde hjälp att gräva ned den.

Ned med de sovande barnen i vagnen i för säsongen oanvända åkpåsar - vi vågade inte riskera att de vaknade ensamma i huset. Vår son är definitivt för stor för åkpåsen: han fick sova med böjda ben. Sen satte vi igång att lasta av trettiofem meterhöga plantor, gräva, hälla i ny jord, gödsla och gräva gropar. Framemot halv elva-tiden var det dags att tända helljuset på bilen för at slutligen vattna de små känsliga liven.

Det var verkligen skönt att få vara ute och röra på sig, även om timmen var sen. Det var vindstilla och tyst, himlen stjärnklar och på avstånd hoade en uggla. Roligast av allt var i morse när dottern och jag hämtade tidningen: en bil höll nästan på att köra in i häcken på vägen förbi huset. Jag såg hur föraren stirrade och säkert funderade på var den kom ifrån.

Nu håller vi tummarna och resten av fingrarna runt vattenslangen och hoppas att häcken klarar transplantationen.