Nostalgitripp med gårdagens outfit

Inte trodde jag att jag skulle publicera bilder på mig själv med bara ben på min blogg. Men så är det. Här har ni mig på på min i krypartagen och på ettårsdagen. Jag känner igen vecken på benen på mina egna barn. Mina är dock borta sen länge!

Sara vill fara uppmanar oss andra bloggare att leta fram nostalgiska foton. Synd tänkte jag, eftersom alla mina riktigt gamla bilder ligger hos mina föräldrar. Vi körde in om dem på vägen hem från dagis och gissa vad mamma letat fram till mig utan att veta mina tankar: mitt första album!

Igår följde min son med en kompis hem efter dagis. Mamman ringde från dagis telefon. Jag känner alltid en aning skräck när det står "Dagis" i mobilens display: första gången de ringde hade min son brutit armen. Hon frågade om det var ok att min son följde med dem hem. Vi känner dem inte så väl, även om vi hejar på vägen till och från dagis, men barnen leker bra ihop på dagis. Men när vi lagt på dök tanken upp: Tänk om det inte var den andre pojkens mamma?!

Med lite eftertanke insåg jag att det nog ändå var rätt person. Jag pratade ju även med dagisfröken. Men det händer ju tråkigheter om och om igen i samhället, så det är ju inte konstigt att sådana tankar dyker upp.

Annat var det på det bruna 70-talet. Det tänker jag mig i alla fall. Min barndom är ett soligt minne!