Rabarberkritor - man tager vad man haver

I helgen plockade vi de sista rabarberna. Innan jag la in dem i kylen, hjälpte jag min man med hans nya linser. Då kommer sonen och säger:

- "Kom och titta, I. gör något som hon inte får göra".

Vuxna:

- "Mmmm..."

Sonen:

- "Kom, I. ritar på väggen med rabarberna".

Då gick det lite snabbare. Lämna aldrig en tvååring med rabarber ensam i köket! Till detta kan ju läggas att vi flyttar ut om en vecka. Vad tror ni köparna säger om detta lilla rabarberkonstverk?

När vi köpt vårt nya hus, ringde säljarna och sa att det hade hänt en sak i huset. Åh nej. Men det var bara lampan som lyser upp en rosenbuske som inte gick att laga, trots eletrikerinsats. Det gör mig inte så mycket. Det ligger inte i min bevara-nuvarande-klimatet-linje att lysa upp buskar. Så det blir väl till att lägga fram det på ett dramatiskt sätt, när vi ska ringa och meddela nyheten.

Jag undrade hur man kan få för sig att ens måla med rabarber. Men min man hade förklaringen att när väl första märket kom, så tog den kreativa sidan hos vår dotter över. Så det positiva i det hela är att hon har ett öppet sinne och är kreativt lagd. Men det är väl iofs ingen nyhet när det gäller barn.

Sen hör det väl barndomen till att åtminstone en gång rita på väggar. Jag ritade tre små spöken åt min mormor i sovrummet, så hon inte skulle känna sig så ensam. Jag tänkte inte på att hon nog hellre var ensam än hade sällskap av tre spöken...