Lugn och ro, tack.

Alla säger att livet som småbarnsförälder går i 180 km/h. Det gör verkligen det. Jag hinner ibland inte med mer än att tänka på vad jag ska göra för stunden. I somras missade min son ett kalas för att jag trodde att det var nästa söndag, men insåg att det var fel när mamman ringde och frågade om min son skulle komma snart för de skulle börja äta nu.

Jag skulle vilja ha mer bara-vara-tid med barnen. Min man och jag hinner inte sitta ned och bara prata så ofta som vi skulle behöva. Jag hinner inte ringa och träffa min familj och mina vänner så ofta som jag hade velat. Jag vill klappa katten oftare. Men sen å andra sidan så har jag skapat allt detta själv till viss del. Jag kan ju välja att flytta ut på landet där det är billigare att bo, skaffa ett jobb där jag kan jobba halvtid och så vidare. Men vill jag det?

Förverkligar man sig själv genom alla dessa måsten? Alla andra verkar ju göra det. Och att säga nej till aktiviteter är lite svårt: jag hinner ju knappt med några utöver jobba-äta-sova.
Droppen som nästan fick kaffekoppen att rinna över idag var när jag på väg in till jobbet bakom mig såg en buss i bilkön preja en bil för att sedan hoppa av och bråka vidare: det handlade om att spara kanske en minut på en motorväg i vägarbete: allas tid är lika viktig för dem själva!

Vad gör jag då? Vet inte riktigt, men jag ska försöka fokusera mer på det jag gör för stunden och bara göra det och inte tänka på femtioelva andra saker samtidigt.

Rogivande levande ljus från Dis.